Förra sommaren hade jag förmånen att tillsammans med fyra glada och arbetsvilliga smålänningar åka österut.
Denna gång hade vi packat resväskorna med grova arbetskläder, skor, handskar och öronproppar. Vårt mål denna gång var det rehab-bygge. Bygget har pågått i flera år, och vi ville komma dit och ge det en knuff framåt, som en uppmuntran för de lokala syskon som strävat så länge.
Väl där lärde vi oss snart att några personer med varsin spade runt en järngryta blandar cement väl så bra som den tombola vi är vana vid här hemma. Med den skillnaden att arbetet runt järngrytan ger arbetsgemenskap och samhörighet.
Vi göt samtliga golv på nedervåningen, hängde upp hängrännor och stuprör, krossade tegel till fyllning med slägga och göt utvändig sockel runt huset. Allt medan vi lärde känna dessa fantastiska människor. En av bröderna hade fått som sin speciella uppgift att vittna för hippies, så han hade satt sig in i deras språkbruk och anpassade sin stil för att vara en hippie för hippies, med en brinnande kärlek till Herren.
När vår tid tagit slut, vilket den gjorde alltför fort, så kunde vi konstatera: Vi var minst lika tacksamma att fått lära känna dem, som de var över att ha fått en knuff framåt. Efter det att vi åkte därifrån har badrummet kaklats, innerdörrar satts på plats och en del väggar fått träpanel. Arbetet fortskrider även nu i sommar i den takt dom får in pengar till material.
Jan B.